once again,.
Snälla, ta tag i det. Få det gjort. Berätta nu.
Vad vill du?
I'm feeling good..
Nåväl, låt oss byta språk. Det är onödigt att överdriva det här med engelska, det räcker med skolan.
Even though I love the language!
Hur kommer det sig att människor hittar varandra?
På något mystiskt underligt sätt så lyckas de finna varandra mitt ibland alla dessa miljoner-miljarder andra. Jag förstår det helt enkelt inte. Att de sedan kommer så pass bra överens med varandra och bara lägger sista pusselbiten i varandras liv, det är ännu overkligare. Detta förvirrar mig till tusen.
Jag borde kanske klarlägga att jag inte talar om denna stora kärlek som folk alltid hittar i filmer. Inte deras soulmate som de ska tillbringa resten av sitt liv med och älskar av hela sitt hjärta. Nej jag talar inte bara om detta , inte endast om den "stora kärleken". Nej det vore inte likt mig att sitta och filosofera kring det. Inte alls. Det jag klurar på är snarare bara vänner, eller rent utav att man hittar någon att prata med överhuvudtaget. Det är bara underligt..
Ännu värre ska det bli. Jag upptäckte just att en utav mina bekanta börjat prata med en person. De har aldrig träffats, såvitt jag och de vet. Och de pratar på flitigt, om allt möjligt. Det roliga är att jag känner båda personerna.. hahah! Och det blir bättre, vi går alla på samma skola, det vet de redan om. Det var nog därför de började prata, tror jag.
Och nu till höjdpunkten, de kommer att träffas! hahaha! Nu snart, kanske redan till veckan. Så det är som lite ironiskt att de har börjat prata med varandra nu i helgen. I love it
Nej, nu väntar sängen. Ska bara ge mig i kast med påslakanet först. Jag hatar den delen, varför är sängar, och därmed täcken och påslakan, ca 2 meter långa när jag bara är 1.60.... ??
von Post
Lennart von Post.
Nog om honom, mer om annat.
Jag köpte frimärken idag, och jag måste då säga att de frimärken som fanns inte var vidare fagra. Det var som att välja mellan pest och kolera. Visst, det är bara frimärken. Enkla, engångs-frimärken. Motivet är ganska oviktigt, ändå finns det olika att välja mellan. Jag kan då meddela att det ännu inte är Jul-motiv, utan potatisar och hundar på frimärkena. Jag lyckades hitta ett annat. Fixat och klart. Post.
Apropå potatis, min middag idag består av potatisbullar och morötter. Bacon ids jag inte steka och jag vill heller inte ha det. Potatisbullar, morötter, vatten (möjligen saft) och kanske nån krydda eller sylt. Det duger gott och väl. En hårdbrömacka till blir det nog också, med smör på. Efterrätt är överskattat, men det finns ju faktiskt kolakakor i frysen, kan hända att dem försvinner innan morgondagen. Skyll på mig.
Maten är klar, guten apetit!
hjälp,
Hur ska jag nu klara detta, gah!
Jag måste ju, jag vill, men, ändå inte.
Hjälp!
Jag klarade i alla fall matteprovet, det var en glad överraskning.
tovv
Novemberlov,.
Nu, så här sista dagen på lovet, är jag väldigt trött, men det är det värt. Det är det alltid värt.
När jag är trött brukar jag gå igenom olika minnen jag har, händelser och annat jag varit med om. Idag är jag trött, idag tänker jag mycket, idag försöker jag reda ut mina tankar.
Dessutom så pratar både du och jag mer sent på kvällen/natten, ännu en anledning till att vara uppe.
Det jag är mest förvånad över är att jag faktiskt hann göra allt som jag hade planerat. Förutom att fara till Östersund då, kan vara därför jag hunnit med allt annat. Tack för en riktig bra vecka som in saknade mycket.
Bastu, film, nattpromenader, fika, spel, kort, biltur, pingis, bio, erik på tv , målning och mer fika.
Nej, nu blir det till att packa och äta lite innan bussen avgår 18.45.
Hör gärna av dig
Jag har bestämt mig, nu ska jag bara genomföra det.
last week,.
Jag måste dock säga att denna vecka, denna sista eländiga vecka som man bara vill sja ta slut så fort som möjligt, den går väldigt långsamt. Det är endast tisdagkväll och det känns som att det gått flera dagar sen jag lämnade Åsele i söndags. Detta skulle kunna bero på att jag har en massa skolarbete som känns väldigt drygt att göra, och tiden brukar ju gå långsamt när man har tråkigt. Det är då min slutsats.
Men den här kvällen har varit bra ändå, har gjort bort några skolarbeten och sitter för tillfället och samtalar med några underliga människor ifrån södra och ännu mera södra Sverige.
" Vi ska starta något som heter klubb sockerdricka"
Klubb Sockerdricka, haha, det kan inte bli så mycket bättre än så. Namnet är klockrent.
Nej, nu blir det fysik för fulla muggar, eller halvfulla i alla fall. Jag kan inte gå in helhjärtat i fysiken, det går bara inte. Fysik är ingenting som jag satsar på, jag försöker klara G och med lite tur kan jag lyckas få VG. Tyvärr vet vi att jag inte brukar ha tur, jag är en liten olycksfågel i sådana lägen, men någon gång ska det väl vända? Det får bli imorn det. Hoppas.
Cykelavstånd till centrum och klubb sockerdricka, blir det kanske Lund härnäst?
ännu en dag,
Fyra timmars bussresande på en dag, frågan är ju om det var värt det?
Jag gick tidigt från skolan idag, det har nästan aldrig hänt förut, bara då jag tagit ledigt. Idag gick jag däremot 40 minuter innan jag egentligen skulle sluta, men läraren klagade inte, han är så snäll han. Jag gick halvvägs in i en Labb, men det hade han förståelse med våran förstående Sten, och egentligen så är det jag som förlorar på det. Jag hoppas att mina klasskamrater förstod vad vi gjorde så pass bra att de kan förklara för mig. Annars är jag körd.
Jag känner att jag är lyckligt lottad, jag har allt jag behöver för att klara mig här i livet. Idag är jag mest tacksam över att jag hade sällskap på bussresorna, dels i form av en Linda bredvid mig, men främst via min älskade telefon. Ja, jag måste erkänna, jag har åter igen blivit lite halvt beroende av den. Jag vet att jag borde bättra mig, men jag vet inte om jag vill. Jag tycker om att prata med folk och lättaste sättet är faktiskt via sms eller ett telefonsamtal.
Nej, tack tack ni som höll mig sällskap under resan.
tack för uppmaningarna, råden och visdomsorden ;P
jag ska,.
systemkamera,
Det är svårt att föreställa sig andras tankar, mycket svårt.
Vilken tur att jag är jag.
Vintern närmar sig med stormsteg, ordagrant, och det är dags att ta fram mössa och vantar. Jag tycker att det borde komma snö snart, inte riktigt än men snart. Efter lovet vecka 44 vore ganska perfekt, då är man redo för den riktiga vintern. För tillfället är jag dock inte det minsta redo, för vädret kanske men inte för själva tiden framöver. Jag har inte klart för mig vad som kommer hända och saker behövs undersökas och organiseras...det är mycket som ska tas itu med. Jag tror bland annat att jag ska skriva ett brev, ett brev som kan ta väldigt lång tid att skriva eftersom jag är jag, det vill säga ambivalent.
Men det ska bli gjort, till (nästan) varje pris.
Nyår, denna återkommande högtid med sina återkommande problem. Vad är det tänkt att man ska göra under nyår, och med vilka? Jag har alltid haft svårt för detta, att besluta var och med vilka jag ska spendera nyårshelgen. I år har jag det däremot ganska klart för mig, tror jag. Jag beslutade förra året att jag ska återvända till Unite, som denna gång är i Umeå för er som undrar. Frågan är nu om jag ska stå fast vid detta beslut eller inte, beroende på en hel del inspelande faktorer. Systemkameran har något att göra med en faktor, mina nära och kära med några fler och min vilja med de flesta.
Nej, vi får allt se hur detta slutar, allt möjligt kan hända innan året är över.
Berätta för mig, lyssna på mig, prata med mig.
Jag hoppas på det bästa,..
etwas in Erfahrung bringen,
-good or bad?
Nu blir detta ett trespråkigt inlägg, klurigt för er som inte kan tyska. Jag ska försöka unvika att skriva på tyska alltför mycket.
At the moment I'm at a physics lesson, which luckily ends in 25 minutes. Then I'll be heading for a buss leading me to my dear. Once there, I'll have to study. I'll mainly focus on the English C essay which has to be in tomorrow evening.
Det borde jag lyckas med, den behöver inte vara alltför lång.
Ikväll blir det diverse funderingar. ,
Ich muss einen aus meinem Sinn schlagen, aber ich kann es nicht tun.
tovv
Hör och häpna-
-jag vet inte
Än så länge är min framtid väldigt oklar för de flesta, inklusive mig. Jag har inte den blekaste aning om vad jag kommer att göra den här tiden nästa år. Min instinktiva tanke är att jag kommer befinna mig på en annan ort än just Umeå, detta eftersom jag intalar mig själv att jag inte trivs och vill bort härifrån. Jag har påstått det enda sedan jag återvände för att bo i Umeå år 2006 men nu när jag tänker efter så vet jag inte om jag talar sanning i det påståendet. Jag vet inte om jag avksyr Umeå så mycket som jag vill tro att jag gör, tvärtemot, jag tror jag trivs relativt bra här. Jag har en förträffelig lägenhet, nära till det mesta och framförallt - en väldans massa goda vänner.
Frågan kvarstår dock, vad blir mitt nästa steg här i livet?
Det skulle kunna bli en folkhögskola någonstans i närheten, men likväl kan det bli universitet var som helst i Sverige. Ni skulle även kunna finna mig i något främmande land, arbetandes, studerandes eller helt enkelt på resande fot. Alla dörrar står fortfarande öppna.
Jag fick höra från en kär vän att jag borde överväga en karriär inom mediabranschen, som reporter för olika arrangemang i olika delar av världen eller något åt det hållet. Detta är något helt nytt för mig och fick mig genast att fundera över om hon hade alla hemma eller om jag faktiskt missat en möjlig framtidsplan. Jag har nu kommit fram till att det nog är jag som aldrig tänkt på ett sådant yrke förut, jag tror jag tänkt smått och lokalt istället. Trots tvivel tänker jag kolla upp denna nyfunna möjlighet, vem vet, det kanske är något för mig!
I hopp om tips på eventuella utbildningar, yrken, städer, resor och annat som ni tycker att jag ska överväga när det gäller min framtid avslutar jag nu detta inlägg. De närmaste veckorna och månaderna går jag att finna i Umeåtrakten, Åseletrakten och stundtals även Lycksele, Vilhelmina och Storuman. (kan hända att det blir en avstickare till Rom)
The one and only
I've just realized that dancing makes my day. No matter whom I'm with, no matter how sad I am, no matter which weather it is; dancing fills me with joy and energy, and nothing in the whole world can bring me down.
Yesterday I saw two younger girls standing outside on the pavement. They were going through a dance routine and it emediatly brought up memories from the good days. From when I was one of those girls, happily practising the steps from todays lesson.
Today my bonny roommate showed me a videoclip from the astonishing movie Honey. It was the final dancing scene, with the incredible mixture of different dance styles and the cheerful and hopeful music as its companion.
It all makes me realize how much dancing means to me, how much I actually love and miss it.
I miss sitting on the buss, going through a dance routine in my head. I miss the combination of dance and music. I miss late evenings out on the green, laughing while desperately trying to come up with a choreography. But most of all I miss the feeling of being on top of the world, where nothing could stop me.
Dancing brings me to life, and to a life worth living. A life that have been lost for some time now, a life that I'll start searching tomorrow, a life that I will find.
Dancing is the one and only reason to live.
A week in high heels
My name is Méijing Líu and I'm the Chinese delegate in the Security Council in the assembly of the United Nations. During the past week I have worked hard with my colleague, Ming Chó, in questions concerning nuclear weapons. We have been reading about China's opinion concerning the nuclear weapons of today and the ongoing disarmament of those.
Each of the ten countries partcipating in this week's meetings wrote a resolution with their country's statements and positions on the topic. Yesterday we mingled with the other delegates while we were served refreshments. I, Méijing Líu discussed the resolutions with the other countries and an agreement upon the resolution of Great Britain were taken, with a few changes it was chosen as the resolution that were to be debated under the conference the following day.
Today, friday, a conference was arranged and all delegates participated. The honorable chairman lead the session in a proper and well organized way, at least in the beginning of it. In the end there were some confusions and due to the lack of time not all questions were answered. Despite this, we came up with a final resolution which almost all countries agreed on.
The week ended with closing speeches and a warm applause.
It definitely feels good to wear jeans, t-shirt and ordinary shoes again.
And also, to let go of Méijing Líu and return to being me.
I you're surrounded by cheerfull people, how could you possibly be sad?
Don't you want your family to be happy? Don't you want what's best for your friends? Don't you want people around you too feel as if life is smiling upon them?
At least I want all these three things for all humans and I do my best everyday to make everyone else happy.
This "making-everyone-else-happy"-thing makes it very difficult in situations where I have to choose between two or more events. This happens to me very often I'm a person who's always on the go. I'd love to do everything, but I can't duplicate myself. Therefore I have to choose who I'd prefer to spend my time with and what I'd prefer to do. That's my everyday dilemma. My way to come up with a decision is this: first I try to figure out what I'd actually prefer, and then I think about what the people in question would think, how they'd be affected and which role I'd play in each situation. According to their feelings I finally decide what to do.
This way of deciding is why I have trouble making up my mind. I guess I should think only about what I want, and I've tried to. I've been taking decisions only focusing on my own thoughts and feelings. Unfortunately this has lead to neither me nor the others being happy. Therefore I went back to my old way of taking decisions, because then at least someone was happy.
What follows is an example of how my evenings look:
Once upon a time I was supposed to meet up with a few of my beloved classmates and just spend some quality time with them. All of a sudden there was a phone call from some friends who was in town for the day and wished to see me. They live far, far away from here and I hardly ever see them since they, as I said, live far, far away. And there I was, thorn apart, unable to decide how to spend the day. On one hand I had my classmates with whom I always have a good time, no matter what we do, although I see them almost every day of the week. On the other hand I had the others, who had called me, with whom I didn't think it would be as entertaining. Considering only my own feelings, I would immediately choose my classmates. However, I seldom bear only my own feelings in mind. In the end of that day I therefore found myself seated in a café with the people from far, far away. I knew that the others appreciated me being there, but in my mind it was now me who was far, far away. I was thinking about why I once again had chosen not what I would prefer, but what the others preferred.
I don't always choose what's right for me, but I hope I can make others joyful through my way of living. If the people around me become happy from my actions, then I'm at least doing one thing right. This I believe.
