En herres berättelser, del 2.
en följdserie i flera delar
Trodde ni att det var slut där? Att hans samtal med denne problemtyngda man var det mest häpnadsväckande?
Tänk om. Det kommer mer.
Nyfiken som jag är kan jag inte låta bli att fråga om detta möte. Jag frågar och han svarar. Han har varit med om så mycket så att han inte vågar berätta allt i rädsla för att anses galen. Han frågar om jag någonsin har mött en björn; det har jag inte, jag har inte ens sett en ute i det fria. Mer än 10 gånger har han mött björn i skogen och aldrig någonsin känt sig hotad. Vissa möten har tvärtom varit lekfulla. Såsom de många gånger han under sin bärplockning blivit knuffad på ändan av lekfulla björnar. Jag hade snarare blivit livrädd än skrattat jag, men det kanske bara är så jag föreställer mig möten med björnar..
Han berättar om ett särskilt häpnadsväckande möte på ett kalhygge. Han var ensam och hade rast i arbetet när han ser en björnhona med två ungar komma lunkandes från skogskanten. (Ungefär nu hade jag sprungit för livet alternativt svimmat av rädsla!) Han berättar att han sitter kvar, lugn och trygg efter många andra möten med vänliga björnar. De går mot honom och stannar några meter bort. Modern ser på när ungarna lekfullt närmar sig min herre till gäst. (Nu hade jag definitivt svimmat!) De leker vid hans fötter. Han ser upp på björnhonan och mäter hennes blick, hon är lugn och i blicken döljer sig något större; hon är stolt!
Han visar hur björnhonan sträcker på ryggen och liksom strålar av stolthet. Hon kom till honom för att visa sin stolthet; sin familj. Hon sträcker på ryggen flera gånger och han ler. Han säger att han aldrig trodde att en björnhona kunde vara så stolt över sina ungar, aldrig.
Och jag håller med honom; aldrig trodde jag att en björnhona skulle leda sina ungar fram till en främmande människa för att visa honom sin stolthet.
stay tuned, there's more to come!
